Jag brukar driva med begreppet: invandrartjej. Jag är en sån där tjej som helt sonika vandrat in i Sverige och jag borde ju ha massiv mjölksyra i benen nu för jag har bott här sedan 1989 men klassas fortfarande som just invandrare. Jag tänker och drömmer på svenska men mitt namn, min näsa, min hudfärg avslöjar mig. Mina föräldrar är inte födda här, jag är inte född här och det får sina konsekvenser. Sen kan man lägga till min könstillhörighet som i kombination med min ålder åtminstone i teorin borde sätta käppar i hjulet för mig. Vem lyssnar på en ung invandrartjej? Vem tar henne på allvar? Det intressanta är att när man tillhör så många sociala kategorier som står utanför normen så tippar det liksom över. Speciellt i det pk-klimat som genomsyrar Sverige. I vissa sammanhang upplever jag nämligen att mitt ord väger väldigt tungt, trots, eller är det just på grund av mitt påstådda ”underifrån-perspektiv”?
Riktigt så enkelt är det kanske inte. En faktor får inte lämnas utanför, det börjar bli allt tydligare för mig hur avgörande den är: utbildningsnivå. En del pratar om klass, en del om socioekonomisk bakgrund… men om man i sitt hemland tillhörde medelklassen och växte upp i ett hem präglat av akademikerkultur fast i en arbetarklassverklighet i Sverige? Var ska man placera sig själv? Många utländska familjer har gjort denna globala klassresa nedåt som min mamma gjorde när hon kom till Sverige. Jag växte upp med att det är självklart att studera på universitetet fast min grundskola låg i förorten. Inga konstigheter.
Så när denna unga invandrartjej får möjlighet att ta plats och öppna munnen kan det komma diverse maktanalyser på ett polerat språk och med det sociala självförtroende som en master i nånting kan inge. Utan min utbildning och det språk det gett mig tillgång till hade jag inte kunnat ta lika stor plats, det är jag väl medveten om.
Genom min utbildning snappade jag bland annat upp begreppet intersektionalitet. Det är ett renodlat akademiskt begrepp med bakgrund i postkoloniala feministiska teorier. Själva ordet intersektionalitet och dess ursprung avskräcker många och skapar ibland avstånd mellan akademiker, aktivister och praktiker. Tillsammans med mina kollegor på Civis driver jag ett projekt vars syfte är just att motverka den här typen av onödig polarisering. Vi anser att intersektionalitetsbegreppet är ett värdefullt redskap som kan hjälpa många att bättre förstå makt och ojämlikhetens mekanismer. Därför är det viktigt att människor med olika bakgrund, oavsett om det handlar om utbildningsnivå, socioekonomisk bakgrund, etnicitet, ålder, funktionsskillnader, kön, sexuell läggning osv, får tillgång till detta redskap. Vår vision är att sprida information om begreppet, om hur man kan arbeta med det och att skapa arenor för samarbeten mellan olika aktörer där ökad jämlikhet står i fokus.
I sitt övergripande arbete strävar Civis alltid efter att överbrygga klyftorna mellan teori och praktik. För mig har intersektionalitetsprojektet en naturlig del i denna strävan. Jag ska försöka att på ett enkelt sätt förklara varför:
Kärnan i intersektionalitets-perspektivet är att makt verkar i fler dimensioner samtidigt. Dessa ojämlika strukturer upprätthåller och förstärker varandra. Dessutom bygger all sorts ojämlikhet på samma elitistiska idé: vissa människor är mer värda och förtjänar därför mer makt än andra. Förenklat kan man säga att makt byggs upp i ett antal steg:
1. Uppdelning av världen (skapandet av dikotomier eller ”vi och dem”-tänkande).
2. Stereotypa bilder produceras för att förstärka polariseringen (”De är så knäppa och vi är så bra”).
3. Rättfärdigande av ojämlikhet (eftersom de är så knäppa förtjänar de mindre makt).
Det som är så intressant med ett intersektionellt perspektiv är strävan efter att se helheten. Tar man på sig ett par intersektionella glasögon börjar man se verkligheten i all sin komplexitet. Man kan uppfatta vi och dem-tänkande mellan kvinnor och män eller mellan unga och gamla eller mellan svenskar och invandrare. Man kan uppfatta hur stereotypa bilder av till exempel såna där invandrare skapas (kriminella eller religiösa fundamentalister). Med intersektionalitetsglasögonen på kan man också förstå varför bilden av den rekorderliga svennebanan som ordningsam, punktlig och laglydig ger honom större förtroende och därmed mer makt.
En annan pollett som trillar ner när man har ett intersektionalitetsperspektiv är att allt förtryck hör ihop. Inget förtryckarsystem är större än något annat, ingen kamp är mer akut än någon annan. Polarisering mellan grupper som på olika sätt arbetar för jämställdhet eller jämlikhet tjänar ett hierarkiskt socialt system. Genom att producera förenklade bilder av verkligheten och stereotypa bilder av ”den andra” (pretentiösa akademiker eller rabiata aktivister) biter man sig själv i svansen. Kampen för ökad jämlikhet blir mindre effektiv om man motarbetar varandra i stället för att samarbeta. Därför är det viktigt att tänka på att använda inkluderande metoder och språk. Det centrala begreppet intersektionalitet bör göras begripligt och meningsfullt för var och en.
Åtminstone är det min och Civis analys. Vad tycker du? Detta och mycket annat diskuteras den 29-30 november då vi anordnar en konferens med temat intersektionalitet som arbetsmetod, på Världskulturmuseet i Göteborg. För mer information om vårt projekt, kolla in vår hemsida eller kontakta mig på janan.zapata@civis.se
Besök projektets hemsida: http://www.intersektionalitet.org/
Krönikan är även publicerad på http://alltomjamstalldhet.se
RSS 2.0